.....
Ibland känner vi uppgivenhet varför? Hur kan det leda till detta? Ibland vill jag bara sätta mig ner & gråta för jag inte orkar med detta att inte nå personen ifråga utan den personen bara stänger av totalt och har byggt upp en mur på 5m....
Detta är den personen man litar på som man stödjer sig imot ens trygghet ens allt också stänger den bara av man existerar inte i dens ögon alls MAN FINNS INTE!!!
Paniken träder in vart ska man vända sig nu?!?
Man är inte redo att stå med båda benen själv och stå imot allt tryck utifrån själv.
Vindarna är som orkaner dem sveper upp en tumlar runt en sedan kastar en på bar backe ....Kanske det är så förhållanden är också??!?
En annan tanke jag har är vart tog familjen vägen? var det inte vi som skulle vara så tajta stå varandra nära & alltid finnas där och stötta varandra?
Och sedan ska inte ens Mamma vara ens stora trygghet vart längs denna väg tappade jag hon?
Finns jag där för mina vänner?...Jag själv tror inte det för jag finner inte orken jag försöker stödja dem men när jag knappt klarar av att stå själv hur ska jag kunna vara ett bra stöd för dem?
Vad är det som håller på att hända?
Jag tappar greppet om allt...Mina barn är dem jag finns för & alltid kommer dem är min prio 1 jag gör allt som krävs för dem ... men allt annat?
sitter och lyssnar på :
älskar denna låt!
Jag vet snart inte vad jag ska göra för jag vill inte tappa min trygghet ... Modet finns kvar men hur länge?
Kanske det är någon högre makt som försöker tala om för mig att det är dax för en drastisk förändring i mitt liv?
Jag som precis lagt rötterna...varit rotlös sååå länge...vågar man verkligen dra upp dem igen UTAN att det går åt helvete....
Många av de människorna jag valt bort längs min väg har varit för det bästa & de resterande har valt det själv & visat vilka vänner dem är och att dem helt enkelt inte var värda att få vara med...
Mina 2 absolut underbaraste änglar i min vardag är Marie & mariell dem ska veta att dem är högt uppskattade och att jag älskar dem:)
all the love 2 you!<3
ajja man får väl helt enkelt försöka leta efter det ljusa här i livet och göra sina val de verkar vara på tiden....
Chiao!
Detta är den personen man litar på som man stödjer sig imot ens trygghet ens allt också stänger den bara av man existerar inte i dens ögon alls MAN FINNS INTE!!!
Paniken träder in vart ska man vända sig nu?!?
Man är inte redo att stå med båda benen själv och stå imot allt tryck utifrån själv.
Vindarna är som orkaner dem sveper upp en tumlar runt en sedan kastar en på bar backe ....Kanske det är så förhållanden är också??!?
En annan tanke jag har är vart tog familjen vägen? var det inte vi som skulle vara så tajta stå varandra nära & alltid finnas där och stötta varandra?
Och sedan ska inte ens Mamma vara ens stora trygghet vart längs denna väg tappade jag hon?
Finns jag där för mina vänner?...Jag själv tror inte det för jag finner inte orken jag försöker stödja dem men när jag knappt klarar av att stå själv hur ska jag kunna vara ett bra stöd för dem?
Vad är det som håller på att hända?
Jag tappar greppet om allt...Mina barn är dem jag finns för & alltid kommer dem är min prio 1 jag gör allt som krävs för dem ... men allt annat?
sitter och lyssnar på :
Prince & The Revolution - Purple Rain
älskar denna låt!
Jag vet snart inte vad jag ska göra för jag vill inte tappa min trygghet ... Modet finns kvar men hur länge?
Kanske det är någon högre makt som försöker tala om för mig att det är dax för en drastisk förändring i mitt liv?
Jag som precis lagt rötterna...varit rotlös sååå länge...vågar man verkligen dra upp dem igen UTAN att det går åt helvete....
Många av de människorna jag valt bort längs min väg har varit för det bästa & de resterande har valt det själv & visat vilka vänner dem är och att dem helt enkelt inte var värda att få vara med...
Mina 2 absolut underbaraste änglar i min vardag är Marie & mariell dem ska veta att dem är högt uppskattade och att jag älskar dem:)
all the love 2 you!<3
ajja man får väl helt enkelt försöka leta efter det ljusa här i livet och göra sina val de verkar vara på tiden....
Chiao!
Kommentarer
Trackback
